Jobba för livet
Jag har alltid sagt att jag ska jobba för att leva i stället för att leva för jobbet men just nu känns det verkligen som att jag bara jobbar för att överleva vilket tyvärr gör att jobbet blir mitt liv. Det är verkligen inte en känsla jag uppskattar. Att slita varje dag för att bara precis kunna betala för det som man måste, använda den sista orken till det som är nödvändigt och fysiskt och psykiskt precis klara varje månad. Just nu måste jag vara den som är stark och kämpar på, även fast sanningen är att jag varje dag bara vill ge upp. Det känns faktiskt lite orättvist att själv behöva vara fightern när men ser de runtomkring riva fasaden och tillåta sig själva att visa sina svagheter. Det låter hemsk, och ja det känns hemskt att jag ens tänker dessa tankar. Men det var så otroligt länge sen som jag faktiskt var helt lycklig och vaknade på morgonen och var redo att ta dagen med storm. Jag kämpar inte bara för mig själv så det blir som ett extra lass att bära på och nån stanns väntar jag väl på att få hjälp att bära det igen. Jag fortsätter att hoppas, blicka framåt och har mina mål i starka bilder framför mig för att orka men jag bryter ihop ibland och reser mig sen igen. Kankse lyckas jag dölja det utåt, kanske märks det för vissa. Jag vet inte. Jag vill bara att alla ni som jag behöver i mitt liv ska vänta och finnas kvar när jag återigen hittat tillbara till det där med att jobba för att LEVA. För jag längtar sååååå mycket efter det, efter att den där riktiga lyckan sprida sig i själen. genuint skratta och kunna njuta av nuet. Där är min målbild just nu. Och jag tänker tvinga mig själv att fortsätta tills jag är där. Oavsett hur många som säger "Tänk på dig själv", "Du orkar snart inte mer" eller "Är det verkligen värt det". JAAA. Det kommer vara såå fucking värt det!